Sedan den svenska spellagen infördes 2019 har en av de mest omdiskuterade bristerna varit att lagen straffar operatörer men inte spelare. Ett bolag som riktar sig mot svenska kunder utan licens kan i teorin lagföras, men den svenska spelaren som väljer att spela hos ett sådant bolag har hittills gått fri. Det så kallade deltagarkriteriet, som skulle göra även deltagandet straffbart, har diskuterats i flera år men har fortfarande inte trätt i kraft.
Frågan är central för hela debatten om kanalisering, det mått som visar hur stor andel av svenskarnas spel som sker hos licensierade aktörer. Så länge det är riskfritt för en enskild spelare att söka sig till ett casino utan svensk licens, menar flera bedömare att marknaden för olicensierat spel kommer att fortsätta växa parallellt med den reglerade sektorn.
Vad deltagarkriteriet skulle innebära
Kärnan i förslaget är enkel. Om en spelare medvetet deltar i spel som anordnas av ett bolag utan svensk licens ska det kunna leda till böter. Tanken är att skapa ett avskräckande moment som gör att fler svenskar väljer bort utländska sajter och istället håller sig till de bolag som är godkända av Spelinspektionen. Vi har tidigare skrivit mer ingående om hur även passivt mottagande av svenska spelare skulle kunna klassas som brott, vilket visar hur brett förslaget är tänkt att träffa.
Samtidigt finns en praktisk fråga som ännu inte fått ett tydligt svar. Hur ska myndigheterna faktiskt bevisa att en spelare medvetet valt ett olicensierat alternativ, särskilt när många utländska casinon marknadsför sig på ett sätt som gör det svårt för en vanlig konsument att avgöra vilken licens som gäller. Branschorganisationer har pekat på att ett straffansvar för enskilda spelare riskerar att bli svårt att tillämpa i praktiken, och att fokus istället borde ligga på att stoppa pengaflödet till operatörerna.
Varför frågan dragit ut i tiden
Lagstiftningsprocessen i Sverige innebär flera steg, från utredning till remissrunda och slutligen beslut i riksdagen. Ett förslag som rör straffrätt och som samtidigt kan uppfattas som att man kriminaliserar konsumenters fritidsintresse väcker naturligt fler frågor under remissbehandlingen än en ren teknisk justering av licensvillkoren. Det är en av förklaringarna till att processen tagit längre tid än många i branschen hade hoppats.
Under tiden har regeringen och Spelinspektionen istället prioriterat andra åtgärder som inte kräver samma lagändring. Bland annat har man föreslagit geoblockering och att betaltjänster ska stoppa transaktioner till kända olicensierade sajter, en väg som kan genomföras snabbare eftersom den handlar om tillämpning av redan befintliga regler snarare än ny lagstiftning.
Effekten på kanaliseringen
Målet med den svenska licensmodellen var från början att uppnå en kanaliseringsgrad på 90 procent, det vill säga att nio av tio kronor som svenskar spelar för ska hamna hos licensierade bolag. Verkligheten har länge legat en bit under det målet. Enligt de senaste sammanställningarna ligger kanaliseringen för nätcasino kvar på omkring 81 procent trots att flera skärpningar redan genomförts, vilket visar att enskilda åtgärder sällan räcker för att flytta siffran nämnvärt på egen hand.
Så länge deltagarkriteriet inte är lag saknas ett av de verktyg som skulle kunna påverka spelarnas egna val direkt. Betalningsblockering och geoblockering riktar sig mot infrastrukturen kring spelet, medan ett straffansvar för spelaren skulle angripa efterfrågesidan. Många menar att det krävs båda delarna för att nå önskad effekt, eftersom tekniskt kunniga spelare relativt enkelt kan kringgå blockeringar med exempelvis VPN.
Vad som händer härnäst
Enligt uppgifter som cirkulerat i branschpressen väntas frågan fortsätta behandlas under de kommande månaderna, men något exakt datum för när ett lagförslag kan röstas igenom i riksdagen finns i skrivande stund inte fastställt. Regeringen har vid upprepade tillfällen betonat att man ser allvarligt på den olicensierade marknadens tillväxt, samtidigt som man behöver väga in konsekvenserna för enskilda spelare innan ett beslut tas.
För operatörer som verkar utan svensk licens innebär förseningen i praktiken att verksamheten kan fortsätta på samma villkor som tidigare, i väntan på att lagstiftningen eventuellt skärps. För svenska spelare betyder det att det fortfarande inte finns någon direkt juridisk risk kopplad till att spela hos ett utländskt bolag, även om andra risker som svagare spelaransvar och sämre konsumentskydd kvarstår oavsett hur lagen ser ut.
Frågan om deltagarkriteriet är ett tydligt exempel på hur svår balansgången är mellan att skydda spelare och att inte kriminalisera vanliga konsumenter. Utvecklingen de kommande månaderna, både vad gäller lagstiftning och kanaliseringssiffror, kommer att ge en bättre bild av om Sverige närmar sig sitt uppsatta mål eller om gapet mot den olicensierade marknaden består.